Jag har suttit i telefonkö de senaste dagarna. Det finns bättre sätt att tillbringa sitt liv. Grundproblemet är att det är nåt RAM-minnesfel med min dator, varpå den skickades in på reparation. De “åtgärdade problemet” på ungefär 7 sekunder (plockade ut minnet och stoppade i det igen) och höll sedan datorn som gisslan i en vecka för att jag vägrade betala 625 spänn för det. Kalla mig snåljåp, men… alltså… kom igen?

Nåväl, efter att ha bråkat med Apple-supporten beslutade jag till slut att betala (lösen)summan för att få tillbaka datorn men ändå fortsätta bråket. Väl hemma kände jag mig som ett barn på julafton: lycklig, förväntansfull och… blåst på konfekten. Svaret på $10 000-frågan är naturligtvis “Nej, problemet var inte åtgärdat över huvud taget, utan det kvarstår i dess allra mest akuta form”.

Bakom Apple-supportens hårda skal med tusen sylvassa taggar finns det, precis som hos CSN-anställda (trots att jag blivit bedyrad om att fallet verkligen inte är så), en liten gullig nallebjörn och jag hänvisas numer till seniora handläggare. Inte för att det ännu har resulterat i något annat än att jag får redogöra för händelseförloppet tusen och en gånger till.

Men jag är en blåögd människa som tror att allt kommer att lösa sig.